Majblogg
Tydlig som chef, tydlig som människa?
Blir jag en annan människa när jag blir chef? De flesta svarar nog nej, på den frågan. Men många håller med om att rollen jag axlar påverkar mer än jag anade från början. ” Det mesta är kul, speciellt det strategiska arbetet. Det som är värst är alla påfrestande medarbetarsamtal. Kan inte alla bara göra sitt jobb?” Jag har hört dessa ord otaliga gånger i kontakten med kursdeltagare tillsammans med; ” Jag har gett tydliga direktiv och konstruktiv feedback, men jag upplever ingen förändring, så irriterande!”Jag tror att det mesta byggs i mötet mellan två människor. I dialogen. Det betyder inte att vi måste vara överens, eller ha samma syn på saker, eller vill samma. Vi är inte samma, vi är genuint olika. Däremot kan vi ha liknande värdegrunder eller trosuppfattningar eller tankar om hur livet är beskaffat. Liknande kopplingsschema i hjärnan när vi buntar ihop tillvaron till något begripligt och hanterbart. Utmaningen är när vi möter någon som har helt andra kopplingsvägar och referensramar, som ser på verkligheten från ett obegripligt håll, från oss sett. Vem blir jag i mötet med dig? Vem blir du i mötet med mig? Hur får jag dig att känna dig? Det tycker jag är en spännande utgångspunkt.
Jag kommer ihåg några rader av Otto Sherman, tysk författare och föreläsare, där han skriver; ” När du efter ett möte med en annan människa, inte längre är den samma som du var innan, då kan man kalla det ett äkta möte” Låter ju lite läskigt. Kanske därför de allra flesta rekryterar någon som man känner igen sig själv i?
Tillbaka till frågan om vem jag blir när jag blir chef. Ligger min egen uppfattning om mig själv som chef emellan mig och en annan människa, så hur påverkar det? Är jag så tydlig som jag tror? Och hur mycket engagemang ska jag lägga på relationer? Är det inte prestationer det handlar om på jobbet?