Dramatiskt Ledarskap
När jag läste om Julia Romanowska och hennes Ledarskapsforskning första gången 2009 blev jag eld och lågor, tog reda på hennes telefonnummer och ringde upp henne. Jag ville träffas bums. Hur kunde vi samarbeta? Det var bara en hake. Det var fler än jag som ringde, och Julia var helt enkelt slutkörd och behövde semester.Nu läste jag igen om hennes forskning om Schibbolet, en metod där emotionell stark text läses upp av skådespelare och där modellen gör att man genomgår stora förändringar. Tydligen utmanas våra rädslor på olika sätt och därmed bottnar vi annorlunda i vårt förhållningssätt. Detta märker våra medarbetare och kollegor med uppfattningen att chefen har blivit mer lyhörd, är en bättre lyssnare och mer ödmjuk. Själva verkar cheferna inte tro att de gör så mycket annorlunda efter kursen, men skillnaden är påtaglig.
Med detta som bakgrund är det intressant att läsa Stefan Einhorns debattinlägg i DN, 21 mars, ”Ledarskapets mörka sidor” där han pekar på olika traditionella metoder inom ledarskap, där deltagarna upplever sig ha blivit en bättre ledare efter kurs, men där medarbetarna upplever motsatsen!
Det här är så intressant tycker jag! Kan det vara så att ju säkrare vi blir på teorier, system och modeller, kontroll och överblick (vänster hjärnhalva) ju sämre ser vi andra människors förmågor, känslor och talanger?? Och ju mer vi använder högra hjärnhalvans ”muskler”, intuition, känslor, empati, fantasi och förmåga att leva här-och nu, då har vi lättare att möta andra människor på djupet?
Båda behövs, men vår tid har vänsterhjärnhalva övervikt.
Det lutar åt, som jag ser det, att vi behöver mer än någonsin kulturen, musiken, poesin, dansen och teatern. Bli berörda på djupet. Jag är så glad åt våra underbara skådespelare som ju är navet i våra utbildningar. Utan dem vore vi endast en leverantör i mängden.